Uppätna vantar och ont i baken

Ojojoj. Detta har sannerligen varit en händelserik vecka!

Fick förra helgen reda på att bägge föräldrarna skulle resa bort tre dagar denna veckan, vilket skulle betyda att jag hade ungarna själv tisdag till torsdag. Jag kan inte direkt påstå att jag var glad över det beskedet, men jag tänkte att om det går pannkaka kan jag ju alltid vägra nästa gång. Sanningen är att det inte gick så pannkaka som jag fruktat, de väckte mig inte ens okristligt tidigt (om man inte räknar halv sju en ledig dag som okristligt...) Dessutom var Amelie en liten ängel hela onsdagen. Hon var så snäll och gullig som det bara är möjligt. Jag var så glad att jag hade hennes stöd eftersom hennes bror inte var riktigt lika gullig... Han hade svårt att förstå "säger jag att du inte får gå in i mitt rum och ta saker, så får du inte det" För en gångs skull så vet jag att det inte var fel på min franska... Nåja. Eftermiddagen gick bra i alla fall, förutom en liten detalj; den uppätna vanten.

Vi åkte till en liten park på eftermiddagen. Där finns en lekplats och ett hägn med lite hjortar och nån sorts getter, så vi hade med oss torrt bröd för att mata "Bambi" med. Matteo hade tappat bort sin ena vante i skolan dagen innan och hade därför inga vantar. Efter en liten stund hos bambi tyckte jag att han såg blåfrusen ut och erbjöd honom mina vantar en stund. Han lånade dem och fortsatte att mata hjortarna. Efter en liten stund hör jag ett illskrik, vänder mig om och ser bambi ivägskuttande med den sista brödbiten och min ena vante i munnen. Vanten var visst lite för stor för Matteo, så den följde med när bambi tog brödbiten. Vi försökte förgäves locka till oss bambi med lite gräs, men det var lönlöst, bambi stod mitt i hägnet tuggandes på min vante. Vi försökte tills dess att bambi ätit upp två av vantens fingrar, då gav vi upp. Jag försäkrade ungarna om att bambi skulle ha ont i magen dagen efter.

Imorse när jag just skulle ta ungarna till skolan hände det andra som gör denna vecka händelserik (och ganska smärtsam). Hade gjort mig iordning, hade mina röda myssockar på mig och skulle just gå ner för trappan till andra våningen, en smal trätrappa utan räcken och med pyttesmå trappsteg. På tredje trappsteget halkade jag till, satte mig pladask och gled ner för hela trappan. Letade efter något att ta tag i under hela färden ner och väggarna är målade med nån grusstrukturfärg, vilket innebar att när min färd slutade på golvet nedanför hade jag en mörbultad bak och uppskrapade knogar. Attans, vad ont det gjorde! Amelie, som hade hört ljudet av mig hasande nerför trappan, kom för att se efter vad som hänt. När hon hittade mig nedanför trappan, halvgråtandes, sa hon "Sanna, du får ju se dig för!" Sedan satte hon sig i mitt knä och kramade mig och pussade mig över hela ansiktet för att jag skulle bli glad igen och det blev jag ju, vem kan motstå något sånt? Men nu har jag istället en bakdel som skiftar i regnbågens alla färger...

Det som verkligen får mig att överväga sockeplast i fortsättningen är att detta är andra trappan på två veckor. Förra helgen var det källartrappan (av sten) som jag ofrivilligt hade rally nerför. Det gjorde ont i nästan en vecka, men inte ett blåmärke. Denna gång är det desto värre... Nåja. Jag får helt enkelt göra som Amelie säger, se mig för...