Jag hittade just en intressant artikel på aftonbladet och Daily Telegraph om en pojke som blev omhändertagen av sociala myndigheterna här i Storbritannien. Han gick ned i vikt och läkarna sa åt mamman att ge honom skräpmat; godis, chips och kakor, för att gå upp i vikt. Hon vägrade eftersom hon inte tror på skräpmat, utan fortsatte laga riktig mat. Då kom socialen alltså och tog hand om pojken. Efter flera vändor i domstolarna har de nu tydligen fått rätt och efter fyra månader i fosterhem har sonen fått komma tillbaka. Socialen har också gjort en kovändning och säger nu att pojken var kräsen även i fosterhemmet och att föräldrarna inte alls var "dåliga" föräldrar.

Detta stämmer väldigt bra med brittisk matfilosofi efter vad jag har märkt här. Det är "snacking" hela tiden; pajer, "sausage rolls" och pizzabitar som mellanmål och mellan mellanmålen äts det kakor, chips och choklad. Alternativt kakor, chips och choklad som lunch. En fullvärdig middag här är Baked Beans på rostad vit formfranska eller en mikrorätt. Naturligtvis finns det "nyttiga" alternativ för den som vill ha det, light i fråga om fett (hur tänker man när man gör 0% grekisk yoghurt) samt sötningsmedelsstinna bakverk och drycker. Naturligtvis är det starkt förankrat i traditioner och kan nästan jämföras med de oskrivna regler för hur parlamentet ska styras i det här landet (för de har inga skrivna regler för det, bara traditioner och hävd) och den som ruckar på det kan istället för fängelsestraff se fram mot lynchning (även om de går lite mildare fram mot hälsogurus än politiska vildar).

När jag bodde i Norge lyssnade jag på ett radioprogram där norrmän anklagade Storbritannien för att ha fruktansvärt osmaklig mat. Detta är i min mening lite att kasta sten i glashus, nog för att den norska maten i grunden är aningen nyttigare, men inte mycket roligare. Torsk på längden och tvären och där man inte hittar torsk hittar man i stället lax eller någon annan, ofta okryddad fisk. Det är kokt, stekt, grillat, pocherat, kallrökt, varmrökt, gravat, i pudding, i pastej, i aladåb, i kakor, i gratäng osv osv. Och hur är det egentligen med den norska traditionen med fårhuvud till jul? Frågan är vad som är värst att äta på fåret; inälvorna eller huvudet.

Sedan kan man ju fråga sig vad vi har för konstiga mattraditioner i Sverige, kastar jag också sten i glashus kanske? Jo, det får jag nog erkänna att jag gör. Praktexemplet surströmming, vår kära ruttna fisk är väl nog så avskräckande. Blodpudding och älghjärta är väl inte det mysigaste man kan tänka sig heller.

Mattraditioner är lustigt egentligen, vad man växer upp med blir accepterat oavsett hur osmakligt det kan verka för den som inte är inhemsk (även om jag inte är överförtjust i tanken på att äta surströmming känns det ändå mer okej än haggis eller fårhuvud). Nyttigheten däremot är en annan femma, och där är det väl bara att kämpa på mot traditionerna. Nyttighetstrenden (som förhoppningsvis inte är en trend utan varaktig) verkar inte ha hunnit hit riktigt än. Detta kan nog faktiskt ha att göra med att britterna är ett väldigt konservativt folk när det kommer till vissa saker och mat och juridik är nog två av dem. Bara en sådan sak som att mycket av Storbritanniens grundlagar inte behöver vara nedskrivna eftersom de är så starkt förankrade i traditioner säger väl en hel del.

Och det är här jag ska komma med en bra slutkläm på det hela, men klockan är halv tolv och jag har lite kvar att läsa innan jag går och lägger mig, så jag får spinna vidare på detta en annan gång. Eller kanske någon som läser har åsikter? Kommentera gärna!

Länkar till aftonbladets artikel (svenska) är här
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6231280.ab
och till Daily Telegraph's (engelska) är här
http://www.telegraph.co.uk/health/healthnews/6713838/Couples-son-2-taken-into-care-by-social-workers-after-they-refused-to-feed-him-junk-food.html